Metaphor
I'll leave again. Cause I've been waiting in vain. You're so in love with yourself. If I say my heart is sore, sounds like a cheap metaphor. So I won't repeat it no more
A happy tilda
Jag har slutat skriva sånt här på bloggen. Men jag måste få ett kapitel avslutat.
Sen en tid tillbaka har jag inget behov av att skriva om mina problem längre.
Som inte många vet, har jag panikångest. Detta har gjort det svårare för mig med det sociala.
Känner mig trygg med mina närmaste, så förvånar mig inte om det är dom som inte märkt något.
Jag har aldrig kunnat förklara det förut. Jag har inte velat förklara mig.
Men för ca ett år sen har jag börjat prata om det med personer jag litar på.
Och det känns bättre än vad jag någonsin anat. För första gången känner jag mig förstodd.
Det sägs att det sällan försvinner helt. Men tack vare dessa två tjejer, och en förstående familj,
känner jag mig starkare än någonsin. Jag är en lyckligare Tilda helt enkelt.
Symptomen här nedanför förekommer i nästan allt jag gör varje dag.
gå på bussen, äta bland folk, betala i kassor, prata inför flera personer.
Klarar inte av stress. Tar ofta hårt av kritik.
När jag är i en större grupp med folk jag inte känner väl, sitter jag oftast tyst.
Vissa tycker ibland att det uppfattas som drygt, eller tråkigt.
Men tro mig, jag vill prata. Egentligen. Men ångesten tar över.
Och då tänker du nu nog säkert, ångest över vad?
Detta är då det negativa med detta. Det finns ingen anledning till att den är där.
Den bara finns där. Ingeting har skapat den.
Jag förstår, om ni inte förstår.
För er som inte kan känna igen er: (taget från wikipedia)
(det överstrykna är inget symptom jag upplevt)
Panikångest
Känsla av svår ångest, panik och rädsla för sitt liv som uppkommer hastigt
och utan någon synbar yttre anledning. Uppstår ofta i pressade situationer
men kan för vissa komma till synes oväntat. Vanliga symptom är hjärtklapping,
yrsel, ansträngd andhämtning, bröstsmärtor, kvävningskänslor, domningar,
stickningar i tinnigarna, en känsla av att hjärtat stannar eller en tro på att man håller på att dö.
Har ingen koll längre vart jag skulle komma med allt. Haha.
Men jag ska avsluta detta negativa kapitel, för att fortsätta med det possetiva.
Jag vet att det här alltid kommer göra det svårt för mig.
Men har en helt annan syn på detta nu. När man pratar om problem, det är då man kan börja förändra saker.
Det finns många som hjälpt mig på vägen. Omedvetet och medvetet.
Det finns fyra personer jag inte kan tacka nog.
Angelica. Pappa. Josefine och Kalle.
Jag har förut använt bloggen som ett redskap till att avlasta mina tankar och känslor.
Det är många som gör det. För alla kanske det inte funkar. Men för mig har det gjort det.Sen en tid tillbaka har jag inget behov av att skriva om mina problem längre.
Som inte många vet, har jag panikångest. Detta har gjort det svårare för mig med det sociala.
Känner mig trygg med mina närmaste, så förvånar mig inte om det är dom som inte märkt något.
Jag har aldrig kunnat förklara det förut. Jag har inte velat förklara mig.
Men för ca ett år sen har jag börjat prata om det med personer jag litar på.
Och det känns bättre än vad jag någonsin anat. För första gången känner jag mig förstodd.
Senaste två åren har varit kaos för mig. Jag har varit så frånvarande från alla. Till och med mig själv.
Men efter att ha börjat prata om det här med min familj, och framför allt sen Angelica och Emma kom in
i mitt liv har jag växt otroligt mycket som person.
Men efter att ha börjat prata om det här med min familj, och framför allt sen Angelica och Emma kom in
i mitt liv har jag växt otroligt mycket som person.
Det sägs att det sällan försvinner helt. Men tack vare dessa två tjejer, och en förstående familj,
känner jag mig starkare än någonsin. Jag är en lyckligare Tilda helt enkelt.
Symptomen här nedanför förekommer i nästan allt jag gör varje dag.
gå på bussen, äta bland folk, betala i kassor, prata inför flera personer.
Klarar inte av stress. Tar ofta hårt av kritik.
När jag är i en större grupp med folk jag inte känner väl, sitter jag oftast tyst.
Vissa tycker ibland att det uppfattas som drygt, eller tråkigt.
Men tro mig, jag vill prata. Egentligen. Men ångesten tar över.
Och då tänker du nu nog säkert, ångest över vad?
Detta är då det negativa med detta. Det finns ingen anledning till att den är där.
Den bara finns där. Ingeting har skapat den.
Jag förstår, om ni inte förstår.
För er som inte kan känna igen er: (taget från wikipedia)
(det överstrykna är inget symptom jag upplevt)
Panikångest
Känsla av svår ångest, panik och rädsla för sitt liv som uppkommer hastigt
och utan någon synbar yttre anledning. Uppstår ofta i pressade situationer
men kan för vissa komma till synes oväntat. Vanliga symptom är hjärtklapping,
yrsel, ansträngd andhämtning, bröstsmärtor, kvävningskänslor, domningar,
stickningar i tinnigarna, en känsla av att hjärtat stannar eller en tro på att man håller på att dö.
Den drabbade personen kan börja dra sig undan från sociala aktiviteter av
rädsla för vad andra ska tro och tycka, något som kan leda till komplikationer
i form av social fobi, cellskräck och torgskräck. Panikångest kan numera ofta framgångsrikt behandlas med kognitiv beteendeterapi.Panikångest kan uppstå när en person känner rädsla för att bli ensam eller misslyckas på annat sätt i livet under stark och/eller långvarig stress.
Har ingen koll längre vart jag skulle komma med allt. Haha.
Men jag ska avsluta detta negativa kapitel, för att fortsätta med det possetiva.
Jag vet att det här alltid kommer göra det svårt för mig.
Men har en helt annan syn på detta nu. När man pratar om problem, det är då man kan börja förändra saker.
Det finns många som hjälpt mig på vägen. Omedvetet och medvetet.
Det finns fyra personer jag inte kan tacka nog.
Angelica. Pappa. Josefine och Kalle.
Love it when we're drunk darling
Hello. I think you're amazing.
